Fy vad hemskt det var i morse. Kön till vårdcentralen var superlång (fast vi kom riktigt tidigt) och man fick stå ute så länge att kroppen frös till is. Själva sprutan gick galant, jag var faktiskt inte nervös vilket jag trodde jag skulle vara. Den enda som gnällde var syster, haha. När jag var klar däremot så börja jag tänka på det, och då började jag må illa. När vi gick mot bilen blev synen suddig, jag började vingla och ett klingande ljud hörden i öronen. Jag har aldrig svimmat, men det är nog så det känns när man är på väg att göra det. Mamma tryckte ner mer på trottoaren och där satt jag och såg dum ut. Jag svimmade aldrig, jag mådde bara dåligt en kort stund. Vad klen jag känner mig, haha. Det var ju inte själva sprutan som påverkade mig utan det var tanken på vaccinet i kroppen. Som sagt, jag är konstig när det gäller sådana saker.. :) Nu är det bara handen som värker som tusan.