Jag antar att jag inte är den enda som har väntat länge på att växa upp och kunna börja sitt egna liv. Den tiden är här nu, det är dags. Dags att flytta hemifrån, börja jobba, söka till någon utbildning och allt det där. Men allt det där som har känts så efterlängtat känns samtidigt svårt. Jag har ingen aning om vart jag ska ta vägen eller när, och jag har ingen aning om vad jag vill plugga till och jobba som. Jag har ingen aning om vad jag vill göra överhuvudtaget, och det är faktiskt helt okej. Jag ska kunna vela om vad jag vill, för jag är i den ålder och ska absolut inte ha bråttom med mina val. Grejen är väl egentligen den att jag skulle vilja göra så jäkla mycket med livet att det känns som ingenting, eftersom att vilja göra allt är ingen bra plan. Det jag vill mest av allt är väl egentligen att bli 16 år och börja gymnasiet igen. Att inte ha en massa ansvar och saker som måste göras, utan att bara få vara en knäpp ungdom. Jag känner mig så felplacerad på något sätt, eller kanske det är vissa andra som är felplacerade och jag helt rätt. Det finns folk i min ålder som skaffar barn. Barn! En av mina barndomsvänner har fått barn precis, och det känns så konstigt. Och framför allt tidigt. Jag är många, många år ifrån att ens tänka på barn och jag förstår inte ens hur någon annan i min ålder kan känna sig redo för något sådant. 20 år är ingen ålder, och jag ser inte mig själv som vuxen och det är inte meningen att jag redan nu ska behöva vara vuxen. Detta betyder inte att jag inte är mogen till exempel, för det är jag. Fick höra en kommentar för ett tag sedan om att när man är 20 så bör man vara "vuxen". Jag har bara två ord att säga om det — screw that! Det finns ingen ålder då man blir vuxen, man blir det när man är redo och jag säger inte att jag ska bete mig som en barnunge. Jag ska flytta hemifrån, jobba och plugga, och jag längtar efter det! Big time. Men jag ska inte bli vuxen, för det innebär saker som jag inte alls är redo för än.