Då var det söndag igen, och jag känner för lite kvällsmys så har gjort redo några filmer och en påse godis till det. Ipoden är laddat igen som den inte varit på länge och även uppdaterad med massa ny musik så det kommer att bli en skön runda med vovven ikväll och förhoppningsvis många nu i veckan också. Jag gillar den mysiga snön ute men det är samtidigt synd att det är så jäkla kallt för min så kallade vinterjacka är inte varm, så jag fryser konstant. Men det får gå ändå, tycker ändå det är lite onödigt att köpa en ny nu så gör det till nästa vinter istället. Och ut måste man så det är bara att bita ihop :)

Oftast när jag kollar på en film eller en serie så lever jag mig alltíd in i den. Jag skattar med dom, gråter med dom, är förbannad med dom, och verkligen känner att jag är där inne någonstans. Jag tror det är ett försök till verklighetsflykt. Att vilja vara någon annan stans än där man egentligen är. Att vilja vara en av dom i filmen eller serien, som lever ett händelserikt liv på en härlig plats. Där känslor finns och visas, och där livet, trots allt de gått igenom, slutar lyckligt. Ofta blir jag också avundsjuk. Kanske låter lite knäppt, men precis som många andra så känner jag mig som en del av det jag kollar på. Avundsjuka på att dom i The O.C lever så fint, med sina vackra hus och den mysiga miljön. Avundsjuka på att vännerna i Vänner har så jäkla roligt ihop. Samtidigt brukar jag också ställa mig frågan; finns det dom som har det så här på riktigt, som har det livet vi ser på film och i serier? Jag kan inte besvara den frågan, men jag antar att vissa faktiskt har det så. Jag kommer ofta på mig själv med att när jag lever mig in i film eller serier, så börjar jag alltid spekulera kring mitt egna liv. Slutsatsen blir oftast att mitt liv är felplacerat. Inte olycklig, men ändå inte lycklig. Oftast känns det som om allting skulle kännas bättre på en annan plats, alltså finns det inget bättre än att fly verkligheten genom filmer och serier. Tyvärr tror jag för mycket på det ibland känns det som. Idag som exempel när jag bläddrade i en skvallertidning så läste jag att Robert Pattinson sägs ha dumpat Kristen Stewart, ni vet Edward och Bella från Twilight Saga. Vad konstigt det kändes, jag tänkte att Edward älskar ju Bella mer än något annat, hur kan han dumpa henne då? Sedan gick det självklart fort upp för mig att personerna i verkligheten inte alls har samma känslor för varandra som i ett manus. Jag kände mig jäkligt bedragen faktiskt. Bedragen på hur mycket lögner filmer och serier ger. Inte ett skit är på riktigt, inget är verkligt. Alla känslor, alla tårar – inget. Filmer och serier är alltså falska, men de är en jäkligt bra verklighetsflykt på olika sätt, så om allt bara är lögner skiter jag i, för de kommer alltid ha en stor betydelse för mig och jag klarar mig inte utan. Jag behöver se allt det underbara som finns, alla känslor det ger, allt från skratt i en komediserie till tårar i en sorglig film, och framför allt de lyckliga sluten. Dom som bara finns i filmens och seriens värld.

Kollade igenom min garderob innan för att se vad jag hade för kläder att ta på mig, och resultatet blev inga. Kläder är kul och jag vill ha mer av det. Att kunna variera sig och spegla sin personlighet. Tyvärr är kassan tom som vanligt, och det första jag skulle göra om jag får ett jobb är att ta hela lönen och köpa en ny garderob. Innehållet alltså. Det är tråkigt att ha ett par byxor...

Jag har nyss tagit en skön dusch och krypit ner i sängen. Ska bara vara ensam ikväll och kolla på lite filmer. Tänkte börja med P.S. I Love You, en väldigt mysig film.

Denna dagen har det inte hänt speciellt mycket, men jag sov ganska länge också så dagen har gått fort. Tog nyss en runa med vovven och sitter nu och kollar på Vänner, så underbart. Min pojkvän fick ett fast jobb idag så är väldigt glad för hans skull, att han ska slippa oroa sig för det ekonomiska mer. Jag har inte fått något napp på jobbet jag sökte än, hoppas de kanske hör av sig någon gång. Ikväll ska vi "fira" Daniel lite med tårta för att han fått jobb, grattis!

Rachel: "Well, Chandler, what is this very weird metal A, Z thing?"
Chandler: "Those are bookends! It's a great gift!"
Phoebe: "Oh, okay I'm sorry! Thank you for my ass!

Haha, humor!

Gran Canaria, 16 september 08

Min musiksmak är inte så väldigt varierad, utan jag gillar en viss stil och håller mig till det. Rock är något av det bästa som finns och då snackar vi gärna ganska många år tillbaka i tiden. Jag gillar musik som betyder något, och då menar jag inte kärleksballader, usch nej, utan låtar som egentligen inte har en uppenbar betydelse, men som man ändå kan känna med. Lite svårt att förklara det där. Jag absolut hatar "radiomusik", ni vet, Lady GaGa och sån skit som går om och om igen på radion. Det är väl kanske pop helt enkelt, eller? Hip-Hop/rap är också riktigt dåligt.

Jag gillar även R&B men i ganska liten mängd, bara enstaka artister. Är faktiskt en sucker för t.ex. Chris Brown.

Chris Brown - Falling Down

Anledningen till att jag ville ha en blogg var för att jag ville ha någon stans att skriva av mig. Jag älskar att skriva, gärna mycket och länge. Men sedan började en del folk läsa bloggen vilket jag inte trodde att någon skulle göra och då kändes det helt plötsligt inte som om det var en bra idé att blotta sitt inre här. Jag är rädd för att jag kommer skriva saker som ni över huvud taget inte fattar vad det handlar om, just för att det handlar om mig. Men vet ni vad, jag ska börja använda den här bloggen till det jag tänkte ha den från början. Jag ska skriva av mig så som jag ville. Det är självklart att det alltid känns konstigt att vara sig själv helt, men jag ska jobba på det och då kommer jag förhoppningsvis att ha mer att skriva om, för nu suger min uppdatering. Jag bor i en liten stad, är arbetslös och har inget att göra, så det händer faktiskt inte mycket alls i mitt liv. Men som sagt, om jag känner att jag kan skriva mer vad jag vill och så kommer det bli bättre. Om ni vill fortsätta titta in så kommer det komma lite mer blandade inlägg här, och förhoppningsvis en del att läsa. Det är vad jag ska försöka med iallafall. Lovar inget, men ska försöka.

Before you, my life was like a moonless night. Very dark, but there were stars – points of light and reason... and then you shot across my sky like a meteor. Suddenly everything was on fire; there was brilliancy, there was beauty. When you were gone, when the meteor had fallen over the horizon, everything went black. Nothing had changed, but my eyes were blinded by the light. I couldn't see the stars anymore, and there was no more reason for anything...

Edward Cullen, New Moon, page 514